Varje dag lämnar jag mitt hem klockan sju för att ga mot pendeltaget. Vägen är torftigt plogad, trottoaren inte alls, isbalkarna ligger tjocka. Stressade föräldrar drar trötta, ibland gratande barn ur bilar för att lämna dem undrande till kollektiv förvaring pa daghem. Jag ser barnens sorgsna ansikten och undrar om vi i maxtaxornas tid glömt att de är sma människor? Kärlekstörstande individer som gärna skulle överge sitt dataspel för en promenad över en aker i solen med mamma eller pappa. Med bada, om de har turen att ha dem. Sparka sten. Vara nära. Lyx numera.