En mystiker förlorar sig själv i betraktelsens inatvändhet. En ö sjunker. Den verklighet, som till slut ger frihet, är molnens. Tonerna fran en Brahm-symfoni strömmar genom ett eteriskt sommarljus. Men även i slutet av romanen lockar huvudpersonen läsaren att fantisera och filosofera vidare pa att det som en gang skett aldrig helt kan förflyktigas.
Spraket i Vägvila äger en glasklar skärpa och ett djup som utan tvekan röjer en mästarklo. Författaren skriver med en mytisk form och en intensitet med syfte att befria och utveckla frihetens motiv. Visionerna, som är egenartade, nöjer sig inte med flykt eller ett bortvänt uppgaende i extrem mysticism.Vägvila publicerades 1957 och är Lars Gustafssons litterära debut.