I ar är det 50 ar sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola eller Statens skola för scenisk utbildning, som den kom att byta namn till. Hon var den första kvinnan med barn som antogs. När Dramatens davarande chef, Ingmar Bergman, blev varse att Marie var relativt nyförlöst reagerade han med förvaning, närmast chock. Är hon? Har hon? Det är klart flickan ska in, men hur fan ska hon klara det?
Det barn som manga trodde skulle bli ett hinder i Marie Göranzons framtida karriär, blev hennes räddning. Det finns nagot i mig som skulle kunna bära at helvete, en känsla av att jag gar mot ett stup och inte har vett att stanna. Lolo tvingade mig att ta grabbatag om livet, med tydliga uppgifter: byta blöja, mata, natta, trösta. Livet fick en riktning, pa riktigt. Barnet, alla sex barn, har hallit mig fran braddjupen.
I 50 ar har hennes arbetsplats, med nagra utflykter till privatteatrar, tv- och filmvärlden, varit Dramaten. Där hänger numera hennes porträtt. Marie Göranzon har arbetat med alla de stora regissörerna, de mäktiga kollegorna, brakstakarna och genierna. Mött framgang, motstand och genomlevt katastrofer.
Under aren har hon frikostigt delat med sig av sina asikter men säger att hon borde ha hallit käften oftare .
I Vralstark & skiträdd berättar hon öppenhjärtigt om barnen, drömmen, kärleken, rollerna, kampen och makten.